I mina målningar möts ofta iransk ornamentik med bildformer från västerländsk tradition. I detta möte rubbas bildens ordningar. Två olika sätt att skapa mening i en bild verkar sida vid sida. 

Snarare än att integreras till en enhetlig stil tillåts de olika uttrycken behålla sina egna regler och sin egen logik. De samexisterar utan att översättas till varandra. Möjligheten att ge ett uttryck tolkningsföreträde eller låta det ena fungera som måttstock för det andra sätts därmed i spel.  

Därigenom riktas uppmärksamheten mot betraktarens eget behov av att hierarkisera, översätta och skapa syntes. Målningarna erbjuder inte en färdig lösning, utan öppnar ett rum där gränsen mellan norm och avvikelse blir förhandlingsbar.